svartsyn

1 9 4 2 - 2 0 1 2

En av Skandinaviens bästa jazz-basister finns inte längre ibland oss. Hans namn var Stefan Kärfve och jag var hans lärling.

Han var en god vän, en väldigt stor influens samt en stor inspirationskälla. Jag träffade honom på hot jazz-jammen på Mattssons Musikpub i Malmö, dit jag brukade gå för att studera hans basspel och diskutera olika basister och spel-tekniker. När jag såg honom första gången, för fyra år sedan, hade jag nyligen upptäckt "Pops" Foster och Stefans basspel gjorde djupt intryck på mig. Han spelade slap-bas av den gamla skolan, i stil med Steve Brown, Bill Johnson, Wellman Braud, Al Morgan – och just ”Pops” Foster. Istället för att, som många basister ur den nyare skolan, utveckla komplicerade slap-tekniker, koncentrerade sig Stefan på att framställa vackra fraser. Han såg sig mer som en konsertbasist än som en estradbasist. Jag minns att innan vi diskuterat stilen mer ingående, tycktes hans solon för mig liksom mystiska, oförutsägbara, matematiska formler. Någon sa att Stefan var professor och det stämde perfekt ihop med mitt intryck av honom. Han var extremt kunnig och levererade sin kunskap med en självsäkerhet och en pondus som gjorde att allt han sa lät som en självklarhet. Det var alltid väldigt givande att prata med Stefan och han höll aldrig inne med sin kunskap, utan var generös och kunde entusiastiskt prata hur länge som helst om sådant som intresserade honom. Jag hade turen att träffa Stefan och även hinna bjuda hem honom ett par gånger för att snacka musik och få lära mig en del fundamental musikteori och spelteknik av honom.

Han var för mig också en viktig länk till det Malmö min familj växte upp i; han var 1963 med och startade jazzklubben Logen, där många av den tidens stora jazzband spelade och som hela den generationens musikintresserade ungdomar i Malmö verkar ha besökt, han var bandbokare på Hot House och spelade i diverse band som mina föräldrar brukade gå och se. Han började spela banjo och sousafon i skolband och gjorde sina första live-framträdanden redan under det sena femtiotalet. Under tidiga sextiotalet hade han redan fasta spelningar med sitt band Facola & His Rhythm Faces, vilka öppnade för Louis Armstrong i Malmös Folkets Park 1965. Armstrong hade då en stor hit med låten ”Hello Dolly” och publiksiffran uppskattades till 15.000 besökare. Stefan spelade under 70- och 80-talet i legendariska Scaniazz, som spelade in fyra LP-skivor och – utöver sina många konserter i Europa – spelade bl.a. i just New Orleans. Han spelade även med Absalon Orchestra, Hot House Jazzmen, Traditional Feetwarmers, Heliotrope Bouquet, Boulevard Sextet, Storyville Jazzband, Dansk-Svensk Jazzforsyning, Swing Guitars, Brede Big Band, Kärfves Trio och New Orleans Delight. Vid mitten av åttiotalet kunde Stefan av skäl som hängde ihop med hans sjukdom inte längre fortsätta att spela sousafon och började då istället spela kontrabas, vilket sedan dess var hans huvudsakliga instrument.

Stefan diagnostiserades i 20-års åldern med Crohns sjukdom, men lät inte det hindra honom från att från början till slut satsa på det han trodde på. När jag pratade med honom sista gångerna, veckorna innan han dog, var han under behandling för njurproblem han haft sedan 70-talet och hade bieffekter som gjorde att han knappt kunde få på sig strumpor och skor för att benen och fötterna var så svullna. Ändå var han ute och spelade och genomförde en spelning med sin trio så sent som några dagar innan sin död. Han inspirerade med sin entusiasm, sin expertis och anda av att aldrig ge upp.

Han skulle ringa mig så fort saker och ting hade lugnat ner sig lite så att vi kunde träffas och snacka i lugn och ro. Då skulle han visa mig några tekniska saker jag gått och funderat på samt ge mig några utskrifter av Steve Browns solon. Jag fick inte chansen att träffa honom igen och det är jag förfärligt ledsen för. Inte för vad jag inte hann lära mig av honom, utan för hur mycket jag tyckte om hans sällskap. Jag kan fortfarande inte förstå att han aldrig kommer att stå framför mig igen. Men Stefan fick i alla fall dö medan han levde, något de flesta brukar önska sig.

Stefan Kärfve blev 69 år.